Ermahgerrd

Det omöjliga har hänt... Jag har börjat lyssna så smått på Veronica Maggio.

Okej, bara på typ 4 låtar, men ändå... Jag tyckte ganska illa om henne i gymnasiet. Verkar alltid bli så. Hoppar på "trender" ungefär ett år efter att det ebbat ut, gjorde precis samma sak när alla gick runt med rutiga oversizade skjortor. Det som händer är att det blir ganska uttjatat när alla lyssnar/har på sig samma sak, och det hatar jag. Det är först när det blir tyst som jag kan ge vad det nu handlar om en ärlig chans och bilda mig en egen uppfattning om den.

Finns ett undantag, denna hösten var jag snabb att hoppa på att köpa vinröda och mörkblåa kläder. Faktiskt. (Dutti Flörn) Sen har jag ibland egna vågor av vad jag tycker om för tillfället (just nu är det läder. Brunt läder, och mässing/guld).

Förutom det så har jag varit sur lite till och från ända sedan jag kom tillbaka till Värmland... Har funderat en hel del på kärleken och dess olika delar. Kommit fram till en sak i alla fall:

Det suger att vara nykär.

Seriöst. Det är något av det värsta som finns. Jag är, egentligen, en ganska organiserad person som inte tycker om att inte veta vad som kommer hända, och när vet man så lite om framtiden som när man är nykär? Visst, man svävar på rosa moln, men alltid med vetskapen att snart, om tre, fyra, fem, sex månader så kommer de molnen att försvinna, och verkligheten kommer ikapp. Vad händer då? Antingen så tycker man på allvar om varandra, och är villiga att jobba på att få förhållandet att hålla, och då fortsätter man vara ihop och allt är frid och fröjd. ELLER så orkar man inte lägga ner den tiden och energin, och då gör man slut och alla parter blir ledsna. Avskyr det. Har jag en pojkvän så vill jag ha ett redigt jävla förhållande, inte nån liten skitgrej som tar slut efter ett par månader...

Likväl som det är lätt, i alla fall för mig, att se det som ett misslyckande. Man ändrar Facebook-status efter två-tre veckor och gullar överallt om hur fin den andra är och hur käääär man är, och ett par månader senare så ändras statusen tillbaka. Alla ser. Alla ser att Fluff trodde att hon och den där killen skulle vara tillsammans som ett riktigt par. Hah, nolla. As if, liksom. Hon kunde inte få ett förhållande att funka. Loser!

Ja, jag vet. Det är antagligen inte alls så det är. Men det är så det känns, och det räcker. Dessutom finns det ju alltid någon eller några som inte tror att det kommer hålla, att en själv och den där killen är för annorlunda eller helt enkelt inte menade att vara mer än vänner. Tar förhållandet slut i samband med att molnen försvinner så har de rätt. De hade mer rätt om ditt förhållande än vad du hade. Psh, idiot.

Det är så mycket som kan gå fel i början av ett förhållande. När allt väl har lagt sig och stenen är i rullning så är det rätt lugnt, då vet man att tar det slut så är det ens eget fel för att man tog tillräckligt bra hand om förhållandet. Man har inget sånt i nykär-stadiet. Och det suger.

... Okej, jag kände att det blev lite wall of text där. Jaja. Bättre än de senaste inläggen jag lagt upp... Någon som har egna tankar?