Har tänkt på en annan sak. Om man har gjort något dåligt, som sårade någon annan, men som fick galet bra konsekvenser för en själv och egentligen antagligen rätt bra konsekvenser för den andra med, hur mycket borde man skämmas?
Inte inte alls, givetvis, man har ju ändå sårat någon och i mitt fall gett dem en jävligt sugig situation att leva sig igenom. Men inte galet mycket, ändå, man (jag) kan inte ångra något som gav mig något så bra som det gjorde. Kan ångra att det hände på det sättet antar jag, men... Man gör dumma saker när man är panikslagen. Så hur mycket borde man skämmas? Borde man be om förlåtelse till personen man sårat? "Jag är ledsen, fast inte så mycket"? Eller? Fan. Skulle alla andra också ha det här problemet om de var i min situation? Eller är det för att jag är för omogen, för socialt inkompetent, för dum, som jag inte hittar något jävla svar? Fan. Helvetes jävla skit. Alltid mig, känns det som. Fast så är det säkert inte, man är väl fan inte så egoistisk att man tror att ingen annan har problem liksom.
Men man blir fan så irriterad när dumma/bitchiga/hjärtlösa människor får mer än de förtjänar. Eller för all del, människor som är jättesnälla och gulliga och fina... tills man inte håller med dem. Och gissa vem som alltid är den första att inte hålla med? Just det, mig. Och gissa vilka som fortsätter att tro att människan är supersnäll för att de inte har tyckt annorlunda än? Givetvis, alla andra! Så där går man omkring och undrar varför alla andra inte ser igenom. Har hänt så jävla många gånger att jag tappat räkningen. Och det är inte bara jag som är en hatisk person. Andra har hållit med mig, men inte orkat ändra hur de beter sig mot bitchen. Varför? Ingen jävla aning. Suck på mänskligheten ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar