Jag måste verkligen ha en kamera...

Jag tycker inte om att publicera korta inlägg, men har man inte jättemycket att skriva så blir det ju inget... Alltså är det skitbra att fylla ut inlägg med bilder, men den enda "kameran" jag har är den på min mobil, och för att vara helt ärlig så... suger den. Med andra ord så skulle jag verkligen behöva en riktig kamera! Helt inte en digitalkamera, är inte särskilt förtjust i dem... Men någon i alla fall :( Fuu, hoppas jag hittar någon bra och billig, det hade varit najs...

Djupa tankar...

Har tänkt på en annan sak. Om man har gjort något dåligt, som sårade någon annan, men som fick galet bra konsekvenser för en själv och egentligen antagligen rätt bra konsekvenser för den andra med, hur mycket borde man skämmas?

Inte inte alls, givetvis, man har ju ändå sårat någon och i mitt fall gett dem en jävligt sugig situation att leva sig igenom. Men inte galet mycket, ändå, man (jag) kan inte ångra något som gav mig något så bra som det gjorde. Kan ångra att det hände på det sättet antar jag, men... Man gör dumma saker när man är panikslagen. Så hur mycket borde man skämmas? Borde man be om förlåtelse till personen man sårat? "Jag är ledsen, fast inte så mycket"? Eller? Fan. Skulle alla andra också ha det här problemet om de var i min situation? Eller är det för att jag är för omogen, för socialt inkompetent, för dum, som jag inte hittar något jävla svar? Fan. Helvetes jävla skit. Alltid mig, känns det som. Fast så är det säkert inte, man är väl fan inte så egoistisk att man tror att ingen annan har problem liksom.

Men man blir fan så irriterad när dumma/bitchiga/hjärtlösa människor får mer än de förtjänar. Eller för all del, människor som är jättesnälla och gulliga och fina... tills man inte håller med dem. Och gissa vem som alltid är den första att inte hålla med? Just det, mig. Och gissa vilka som fortsätter att tro att människan är supersnäll för att de inte har tyckt annorlunda än? Givetvis, alla andra! Så där går man omkring och undrar varför alla andra inte ser igenom. Har hänt så jävla många gånger att jag tappat räkningen. Och det är inte bara jag som är en hatisk person. Andra har hållit med mig, men inte orkat ändra hur de beter sig mot bitchen. Varför? Ingen jävla aning. Suck på mänskligheten ibland.

Ermahgerrd

Det omöjliga har hänt... Jag har börjat lyssna så smått på Veronica Maggio.

Okej, bara på typ 4 låtar, men ändå... Jag tyckte ganska illa om henne i gymnasiet. Verkar alltid bli så. Hoppar på "trender" ungefär ett år efter att det ebbat ut, gjorde precis samma sak när alla gick runt med rutiga oversizade skjortor. Det som händer är att det blir ganska uttjatat när alla lyssnar/har på sig samma sak, och det hatar jag. Det är först när det blir tyst som jag kan ge vad det nu handlar om en ärlig chans och bilda mig en egen uppfattning om den.

Finns ett undantag, denna hösten var jag snabb att hoppa på att köpa vinröda och mörkblåa kläder. Faktiskt. (Dutti Flörn) Sen har jag ibland egna vågor av vad jag tycker om för tillfället (just nu är det läder. Brunt läder, och mässing/guld).

Förutom det så har jag varit sur lite till och från ända sedan jag kom tillbaka till Värmland... Har funderat en hel del på kärleken och dess olika delar. Kommit fram till en sak i alla fall:

Det suger att vara nykär.

Seriöst. Det är något av det värsta som finns. Jag är, egentligen, en ganska organiserad person som inte tycker om att inte veta vad som kommer hända, och när vet man så lite om framtiden som när man är nykär? Visst, man svävar på rosa moln, men alltid med vetskapen att snart, om tre, fyra, fem, sex månader så kommer de molnen att försvinna, och verkligheten kommer ikapp. Vad händer då? Antingen så tycker man på allvar om varandra, och är villiga att jobba på att få förhållandet att hålla, och då fortsätter man vara ihop och allt är frid och fröjd. ELLER så orkar man inte lägga ner den tiden och energin, och då gör man slut och alla parter blir ledsna. Avskyr det. Har jag en pojkvän så vill jag ha ett redigt jävla förhållande, inte nån liten skitgrej som tar slut efter ett par månader...

Likväl som det är lätt, i alla fall för mig, att se det som ett misslyckande. Man ändrar Facebook-status efter två-tre veckor och gullar överallt om hur fin den andra är och hur käääär man är, och ett par månader senare så ändras statusen tillbaka. Alla ser. Alla ser att Fluff trodde att hon och den där killen skulle vara tillsammans som ett riktigt par. Hah, nolla. As if, liksom. Hon kunde inte få ett förhållande att funka. Loser!

Ja, jag vet. Det är antagligen inte alls så det är. Men det är så det känns, och det räcker. Dessutom finns det ju alltid någon eller några som inte tror att det kommer hålla, att en själv och den där killen är för annorlunda eller helt enkelt inte menade att vara mer än vänner. Tar förhållandet slut i samband med att molnen försvinner så har de rätt. De hade mer rätt om ditt förhållande än vad du hade. Psh, idiot.

Det är så mycket som kan gå fel i början av ett förhållande. När allt väl har lagt sig och stenen är i rullning så är det rätt lugnt, då vet man att tar det slut så är det ens eget fel för att man tog tillräckligt bra hand om förhållandet. Man har inget sånt i nykär-stadiet. Och det suger.

... Okej, jag kände att det blev lite wall of text där. Jaja. Bättre än de senaste inläggen jag lagt upp... Någon som har egna tankar?